Westfaliska freden - en runa över Kilotin

Det sägs om Kyrkvaktmästarens son att han var en tunn man med rakat huvud och samma framåtlutade gång som sin far. Vid nitton klev han in på journalisthögskolan. Han sa: "Yo! John."

Det vilade ett skimmer över honom som ingen begrep. Han bollade tillvaron i vänstra handen samtidigt som han visslade med den högra. Ett kilo vägde sjuhundra gram, inte mer. Det var det som var Kilotins enda egentliga programförklaring.

Bland dem som vet att berätta påstås det att fred slöts i världen redan 1648. I de
westfaliska städerna Osnabrück och Münster. Av det kejserliga sändebudet Maximillian von Traumannsdorff och den svenske förhandlaren Johan Adler Salvius. Det är naturligtvis lögn.

Tvärtom rådde krig. Forskare har liknat det vid etniska konflikter. Det är inte så
galet. Grannar skar varandra i ryggen, krigsherrarna delade världen mellan sig med gevär och skivspelare. Det var hip-hoparna, indiekidsen, bratbarnen, latexrockarna, punkfunkarna, electroclasharna och svennesuparna.

De mördade allt som stod i vägen för deras renläriga samhälle. Människorna
marscherade i uniform mot undergång.

Mannen med anoraken åt fisk en gång i veckan och grovt bröd varje morgon. Inget mer. När han först mötte Kyrkvaktmästarens son fruktade folket inferno. De hade stått på var sin sida om de brinnande barrikaderna. Istället la de ner vapnen. Till skillnad från alla andra som försökte hade de Ivar Harrie och Vilhelm Moberg bredvid sig i dj-båset.

Ivar Harrie var Expressens första kulturchef. Bland skvallerskrivare utgjorde han
vitterhetens ö. Han hade ett motto i tillvaron: Saker skulle göras ordentligt. På
den dry martini han lät servera ställde han alltid kravet att den skulle vara
allvarligt menad.

Om Vilhelm Moberg berättas det att han just när han kommit ut med sina fyra böcker om utvandrarna mötte Herbert Tingsten, den stenhårde liberale demagogen och atombombsförespråkaren. Tingsten sa till Moberg: "Jag ska också skriva romaner." Moberg svarade: "Det kan du inte för du älskar inte människorna."

Det var det Kyrkvaktmästarens son och Mannen med anorak mixade in över baskaggen och pianot. De stoppade söndringen i världen med två enkla medel: De menade allvar. Och de älskade människorna.

Krigsherrarna hetsade om svek och vinylskivor och Ibiza. Men varje attack släcktes
med poesi. Kyrkvaktmästarens son dunkade högerhanden mot sitt hjärta. Mannen med anoraken höjde vänsternäven i skyn.

De gjorde Taube till Tiga och Beethoven till Benassi. De sa att alla hörde ihop. De
lovade att människorna aldrig mer skulle bära ett kilo på sina axlar.

De nådde dit. Vi nådde dit. Westfaliska freden.

Av: Torbjörn Tårtan Nilsson