Emmon

Hon var alltid ensam på scen. En mikrofon och en videoprojektion var allt hon behövde. Musiken var elektro skapad av ljud och melodier som lät som gamla C64-spel. Och tidningarna skrev. Och radion intervjuade. Hon spelade på Hultsfredsfrestivalen, i fönster på små barer i Gamla Stan och på Sylvesters nyårsfest. Publiken var alltid sjövild.

Fast den senaste tiden har det varit tyst om Emmon. Men inte om Emma Nylén. Bandet Paris där hon sjunger och spelar synt släppte sin debutskiva förra året. Då fick Emmon ta det lite lugnt ett tag. Kanske var det lika bra. För då kunde Emma sitta hemma i sin garderob med Kalle Anka-tapeter som också fungerar som studio och skriva nya låtar.

Nu på tisdag står hon äntligen på scen igen. Dataspelsreferenserna är utbytta mot starka melodier. Mer pop. Mindre elektroclash. Men självklart lika mycket dans.

Hur har ditt sound utvecklats?
- Det är framförallt mer vokalt. Jag sjunger mer och jag har lagt rätt mycket jobb på texterna.

Varför har det blivit så?
- När jag började med Emmon visste jag faktiskt inte så mycket vad jag höll på med. Det enda jag var säker på var att jag ville göra dansmusik. Och för fyra år sedan så hade jag kommit in i en riktig elektrochock. Elektroclashen hade precis börjat bubbla och över huvud taget så tyckte jag att det hände mycket spännande inom den elektroniska scenen just då. Till exempel så lyssnade jag extremt mycket på tysk minimalistisk house. Nu däremot kände jag att det skulle vara spännande om Emmon kunde bli lite popigare. Jag vill liksom blanda dansmusikens monotomi där rytmen och harmonierna är det viktiga med popens inriktning på melodier och text. Och i och med att det varit så mycket Paris den senaste tiden så har jag lyssnat mycket på pop. Min gamla elektroskivsamling ligger faktiskt mest och samlar damm.

Har du helt tröttnat på sådan musik?
- Jag tror att man behöver ta en paus från olika typer av musik ibland. Fast jag lyssnade faktiskt på en elektroplatta igår med gruppen Adult och tänkte bara: Fan va bra det här är!

Men du kände aldrig att du varit tvungen att lämna elektroclashen bara för att den nu liksom inte anses vara trendig längre?
- Jag började tröttna på den redan för två år sedan. Som musiker vill man ju alltid utvecklas. Jag vill alltid ha nya inputs. Nu känner jag mig mer inspirerad av musik som jag lyssnade på när jag var sjutton: Elastica och Joy Division. Jag tror att jag faktiskt lite ofrivilligt hamnade i den där elektroclashsvängen och blev kallad för Sveriges Miss Kittin.

Fast jag tycker att dina gamla låtar verkligen låter som Miss Kittin!
- Hm. Det kan jag kanske inte förneka men har alltid själv ansett att jag gjort musik som är mer synt än elektro. Men för mig spelar det egentligen ingen roll. Det enda som är viktigt är att det går att dansa till. Och jag influeras ju hela tiden av så mycket. Jag spelar pop. Gillar dansmusik. Lyssnar på elektro. Och så spelar jag trummor.

Trummor?
- Javisst. Jag spelade trummor redan när jag var arton och bodde i Örebro. Nu har jag tagit upp det igen. Det är så bra att spela lite trummor när man ska programmera rytmer. Det blir verkligen mycket lättare.

Är inte Emmon ett killnamn förresten?
- Jo. Men det är väl lite som Kim och Robin. Ett sånt där namn som både killar och tjejer kan ha.

Hur kom du på att du skulle kalla dig för det?
- Det var nog min kompis Maja-Lena som kom på det. Vi gick Konstfack tillsammans och hon tyckte att jag var så energisk hela tiden. Lite för energisk ibland kanske. Hon brukade säga "Emma is on". Och då blev det Emmon efter ett tag.

Är Emmon en person som inte är du?
- Nä det är jag.

Även på scen?
- Ja fast samtidigt är det lättare att ha ett namn att gömma sig bakom för att få lite distans. Som Emmon känner jag mig inte blyg till exempel. Men som Emma kan jag göra det. Som Emmon är jag lite modigare. Det där kommer ju från när jag började med hela projektet. Att stå helt ensam på en scen samtidigt som man ska dansa och sjunga är ju rätt läskigt egentligen. Då underlättade det för mig att inta en roll men det känns inte som om jag behöver göra det lika mycket längre. Det handlar ju om att jag spelar så mycket med Paris nu också. Och då behöver jag ju inte inta rollen av en fransk kvinna liksom. Haha.

Känner du dig aldrig ensam som Emmon?
- Inte när jag känner att jag får publiken med mig. Och det brukar jag få. För när jag har så jävla roligt så smittar det alltid av sig!

Emmon spelar live klockan 22.00