Andreas Tilliander

Han har gjort alltifrån brusig minimal clicks & cuts till dansant elektro och idag är han ett av de viktigaste namnen inom landets elektronikascen. I femton års tid har den flerfaldigt grammisnominerade Andreas Tilliander vävt fram ljud och oljud ur samplers, Amigadatorer och egengjorda datorprogram.

Du är ju verksam inom ganska olika musikstilar. Är det svårt att hålla dem skilda åt?
- Nu tycker jag inte att det är så svårt men ett tag så var det nog det. Det är kanske främst live som jag har svårt att bara hålla mig till en grej. På skiva så tycker jag att det är mycket lättare att koncentrera mig kring ett uttryck. Men så lät ju allt jag gjorde mycket mer lika förut. Det är på senare tid som jag utvecklat mina projekt åt olika håll.

Hur då?
- Det jag gör under namnet Mokira som förut var rätt minimalt har blivit ännu mer sparsmakat. Det är idag nästan helt ambient och utan rytm. Och musiken under namnet Andreas Tilliander som från början också var minimal och klickig har blivit mer poppig och dansant med tiden. Jag har också börjat låna in folk som sjunger.

Hur tycker du att det är att spela live?
- Jag tycker kanske fortfarande att det är lite jobbigt att spela i Sverige. Jag blir alltid nervös om jag vet att det är folk i publiken som känner mig. Men jag har fått mycket mer känsla i mitt liveset sedan jag slutade att köra med dator. Nu använder jag bara samplers och olika effekter och då tvingas jag arrangera låtarna live. Och blir jag riktigt full så kanske jag till och med sjunger själv på några låtar.

Vad fick dig att börja göra elektronisk musik?
- När jag var liten lyssnade jag mycket på DAF, Nitzer Ebb och Depeche Mode. När sedan många i kvarteret i Hässleholm där jag växte upp började göra musik så försökte jag hänga med på det som de gjorde.

När var det här?
- Kanske runt 1990. Det var i alla fall då som jag köpte min Amiga. Att köpa en sådan dator var helt klart det vanligaste sättet att komma i kontakt med den elektroniska musiken. När man väl hade datorn var det bara att köpa nått program från Finland och börja skapa. Noicetracker tror jag det hette. Efter det bildade jag och en kompis en grupp som vi kallade för Chernobyl Babies.

Varför tog ni det namnet?
- Jag hade rakat hår på ena sidan och det var inte så många i Hässleholm som hade det på den tiden. Han som jag spelade med var lite äldre och alla i hans klass kallade mig för "tjernobylungen".

Hur lät musiken på den tiden?
- Det var bodysynth rakt igenom.

När du gör din smalare clicks & cutsmusik rör du dig ganska nära det som traditionellt har betraktats som elektroakustisk konstmusik. Hur förhåller du dig till att det finns akademiska musikvetare som sitter och analyserar din musik?
- Min första skiva med Mokira släpptes på ett bolag i Tyskland som drivs av akademiska entusiaster. De håller på och föreläser om just sådan här musik. Jag har faktiskt också föreläst om elektronisk musik både i Roskilde och Miami. Men jag vill inte direkt säga att jag tillhör den elekroakustiska scenen. Jag lyssnade en del på sådant förut men det är tyvärr musik som inte har utvecklats på tjugo år.

Varför tror du att något som var det allra yttersta avantgardet på femtio- och sextiotalen har stagnerat så mycket och inte kunnat hänga med i utvecklingen?
- Det beror nog på att de har hittat sitt sound. De tycker att det ska låta på ett visst speciellt sätt. På den tiden var det ju mycket mer hantverk över att göra elektronisk musik i och med att allt var analogt. Då blev det mycket att sitta med sax och klippa i rullband. Nu för tiden kan du ju faktiskt göra precis samma grej med en enkel dator.

Vad är det svåraste momentet när du gör en låt?
- Det beror på vilken typ av musik jag gör men om det är en låt med sång så är det helt klart sången som är svårast. Fast texten är allra svårast. Även om det bara är fyra meningar så tar det enormt lång tid och blir ändå dåligt. Jag kan verkligen inte skriva texter. Ibland finns det också en risk att jag glömmer bort själva låten i och med att jag är så tekniskt intresserad. Jag sitter och tänker: fan alltså nu ska jag få till den perfekta ljudbilden.

Hur är den perfekta ljudbilden?
- Det får aldrig låta för akustiskt. Jag älskar akustisk musik men när det gäller just elektronisk musik så har jag jättesvårt för när det kommer in trumpeter och maracas och sånt. Jazzig house är liksom inte min grej. Ingenting jag gör får bli för tillrättalagt.

Andreas Tilliander spelar live 22.00